Livet de Luxe

Det märks verkligen. Genom varenda rad, varenda stycke, varenda sida, varenda kapitel. Jens Lapidus vet verkligen vad han gör, han vet vad han skriver om och framför allt: han älskar verkligen att dela med sig till sina läsare av sitt nästintill överflöd av kunskaper kring den tyngre kriminaliteten i Stockholms undre värld.

Livet de Luxe är en värdig avslutning av Stockholm Noir-triologin. Förvisso blir man inte överraskad längre, man vet vad man ska förvänta sig, vändningarna och kunskapen blir inte längre riktigt pricken över i:et, på det sätt som det blev när man läste Snabba cash. För vi vet ju nu att Lapidus verkligen kan detta, han kan förmedla informationen, han kan formulera sig och låta språket bli ytterligare en dimension i den spänning han bygger upp. På vägen mot det crescendo som vi vet kommer att komma, lika säkert som att det blir en slutgiltig kamp och explosioner i slutet av en amerikansk actionfilm.
Vartenda ord i varenda nedkortad mening känns genomtänkt. Stackatot ökar spänningen. Samtidigt som han utvecklat en ordentlig fallenhet för mer udda men lättförståeliga jämförelser: "Lika lätt som att få en parkeringsplats på Östermalm", "Läcker lika mycket som den amerikanska militären".

I första boken hade jag mycket medlidande med JW, man önskade honom all framgång, man ville att han skulle lyckas på någon vänster. Hitta sin syster, att flickvännen skulle älska honom för den han är och inte för den yta han målat upp. Att han skulle bli lycklig, lugn och tillfreds med sig själv och med livet.
Men i början av den tredje boken sitter han i fängelse, i väntan på att komma ut. Att få hämnas sin syster, att få leva livet de Luxe. Inget måste om att detta liv de luxe måste levas på stureplan.
Medlidandet med honom har försvunnit. Man har svårt att hoppas med honom. Man vill bara att han ska få bli sig själv igen. Men frågan är om han inte fann sig själv i fängelset. När han stakade ut sin framtid, när han bestämde vad han ska göra resten av sitt liv. Det som han inte lyckades med vare sig hemma på landsbygden eller på stureplan.

Nu är det polisen Martin Hägerström man lever med, som man håller tummarna för och har medlidande med. Överklassonen som blev polis, den homosexuelle sonen som hör hemma både i överklassens Stockholm men som under cover även som plit och som småkriminell. Men var går gränsen för vad man gör för lagen, för att uträtta sitt arbete? Och kan man verkligen lita på någon?

Spänningen är total, på ett sätt som jag personligen tycker är lite udda för att vara just en svensk kriminalroman. Men Lapidus har återigen visat att man inte behöver åka till USA, Italien eller Ryssland för att finna den utpräglade brottsligheten. Det räcker med att åka till det Sollentuna som jag bor i numera. Det räcker med malmvägen, en av Stockholms mest kriminella områden. Man behöver inte åka längre. Yrkeskriminaliteten är en del av vår vardag, även om vi inte ser den. Och vi måste inte se den, vi ska inte se den. I alla fall inte vi som inte är så intresserade av snabba cash och livet de luxe så vi vill gå över lagens gräns.