Duktiga flickor och offersyndromet

Från och till så kan jag inte låta bli att fråga mig varför det verkar finnas ett så oerhört stort behov bland framför allt dagens författare att göra sina hjältinnor till riktiga duktiga flickor som inte bara är bäst på allt, de är även snyggast och drar sig inte för att göra sig själva till offer.

Samtidigt som vi har lyckats utveckla ett samhälle där vi har samma rättigheter som skyldigheter oavsett könstillhörighet, där även kvinnorna har rösträtt, får arbeta och även kan vara den som bidrar med mest pengar till hushållet, så lever många hjältinnor kvar i en värld som hör till ett helt annat århundrande. En tid då utseendet är det viktigaste, gärna tillsammans med pengar och kunskaper inom de områden som gör att man snabbt kan få sig en friare. Vilket absolut även borde underlättas av flickornas förmåga att göra sig själva till offer, att offra sig för sin kärlek, nästan bli en martyr.

Denna idealbild som Jane Austen protesterade emot redan vid slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Elizabeth Bennet må vara söt, hon må vara duktig, men är hon en duktig flicka? Något offer är hon inte i alla fall, möjligtvis med undantag av att hon är ett offer för den dåtida samhällsstrukturen, precis så som Jane Austen var. Hon som var tvungen att ge ut sina böcker under en manlig pseudonym.

Okej, nu tänker jag inte påstå att alla unga hjältinnor i dagens romaner är duktiga flickor eller offer, inte ens alla unga hjältinnor i YA-romanerna. Fast det är ju trots allt just i YA som detta fenomen är som störst. Vilket stör mig själv lite extra mycket, eftersom dessa böcker vänder sig till ungdomar, till de som har fullt upp med att finna sin egen självbild. Som utvecklar sin egen personlighet. Det känns inte helt rätt att då proppa i dem kvinnoideal som hör till 1700-talet. 

Nu läser jag förvisso inte så överdrivet mycket YA, det är mest vampyrgenren som jag dras till där. Och som i Vampire Diaries till exempel, där hjältinnan Elina inte bara är rik, ung och snygg, hon är även skolans drottning, henne som alla vill tala med, vill vara nära. Precis på samma sätt som vi återfinner bland kungligheterna i Vampire Academy. Skönhet, pengar och popularitet är det allra viktigaste. Därefter kommer pojkvännen, som man automatiskt får om man har de tre första sakerna.

Men detta räcker inte. Det räcker inte så länge hjältinnan inte får göra sig själv till ett offer, få bli någon form av martyr, där hon dras mellan olika karlar, mellan sina vänner, mellan moral och etik. Nej, för inte kan hon ta ett initativ, sätta ned foten. Det är fel väg. Hon måste bli ett offer. Ett offer värdig Samuel Richardsson och hans Pamela. Minst sagt.