Orlando - ingen hen

Min fascination för Virginia Woolfs roman Orlando från 1928 började egentligen av en ren tillfällighet för många år sedan. Jag satt och zappade runt bland de olika TV-kanalerna i jakt på någonting att titta på, då filmatiseringen från 1992 med Tilda Swinton i huvudrollen började. Så i brist på annat började jag titta på filmen, och fastnade omgående. Därefter har jag hunnit se filmen och läst boken flera gånger. Berättelsen fascinerar mig något så oerhört, en fascination som är svårt att sätta fingret på men som medför att jag kan ta mig igenom berättelsen gång på gång och varje gång ökar fascinationen. En berättelse som även haft stor betydelse för genusforskningen.

Orlando föds som man under Elizabeth I:s regim i England. Han trivs med sin ungdom och bestämmer sig för att aldrig bli gammal och dö. Han lever förevigt ung genom århundrandena, blir förälskad i en rysk prinsessa och får hjärtat krossad av densamma då hon lämnar England där hon endast varit på besök.
Över 100 år gammal, men i klassisk vampyrstil, Dorian Gray-stil, men fortfarande ung och oförstörd, reser han till Turkiet. Där somnar han in i vanlig ordning en kväll, men vaknar inte förrän flera dagar senare. Han vaknar då upp som kvinna. Själv är han inte det minsta förvånad över detta, men vissa problem uppstår. 1600-talet är inte en period då kvinnor som bär manskläder är common fault. Detta löser sig dock, den kvinna som vaknat upp har exakt samma karaktär, intelligens och kunnighet som den man som somnade in. Väl iklädd kvinnokläder kommer hon ombord på en båt som ska ta henne tillbaka till England.

Och här inträffar nog en av de mest spännande episoderna i romanen. En av sjömännen får syn på hennes ankel, då hon ovan vid kvinnokläder inte lyckas skyla sig ordentligt. Detta håller på att resultera i sjömannens död - det är inte en syn sjömannen är van vid och han blir chockad.
Och som Orlando utbrister: "Praise God I'm a woman!"
För Orlando har inga problem med att ha vaknat upp som kvinna, tvärtom. Snabbt lär hon sig fördelarna med att vara kvinna, bara att visa ankeln har visat sig ge kvinnan ett övertag över mannen.
Hon utger sig för att vara en kvinnlig släkting till den manlige Orlando som for till Turkiet och drabbas här av en av de stora nackdelarna med att vara kvinna, det måste till en rättegång för att hon ska få rätt till sitt gamla gods.

Men hon trivs som kvinna. Trots ett långt liv som man så ser hon inga nackdelar med att nu vara kvinna. Hon känner sig inte underlägsen utifrån genusmaktordningen, hon ser fördelarna och den makt som hennes nya könstillhörighet gett henne. Aldrig någonsin några utbrott över könens ojämställdhet eller orättvisor. För henne är en man en man och en kvinna en kvinna. Det sitter i kroppen, i det biologiska, för det är så omgivningen ser på könen. Hon trivs med sin kvinnokropp, gör ingenting för att dölja den, tvärtom - hon är stolt över att vara kvinna.

Så jag kan inte låta bli att fundera på vad Orlando eller Virginia Woolf skulle säga om den hen-debatt som råder i Sverige idag. Orlando skulle nog ge den person som försöker identifiera henne med "hen" en rak höger. Vilket jag personligen tycker hon gör rätt i. Romanen ger så många nyanser på könstillhörigheten och framför allt så ger den läsaren tanken på att vara stolt över sin könstillhörighet vilket den än må vara. Att inte känna sig underlägsen på grund av sin könstillhörighet, istället se fördelarna med dem. Att respektera de kön vi har och älska dem, oavsett om det är de traditionella eller de som faller under HBTQ.