Man fylls av en hel del glädje och värme när man får reda på att det kommer ut en ny bok om Pettson och katten Findus. Dock handlar det inte om någon glädje eller värme uppkommen ifrån någon form av nostalgi, snarare precis tvärtom. Förvisso så var jag bara åtta år när den första boken om Pettson och Findus, Pannkakstårtan, kom ut, men trots det så hör dessa två underbara figurer inte till min barndom. I stället upptäckte jag dem bra mycket senare, i mer eller mindre vuxen ålder. Troligtvis i samband med någon julkalender eller någonting åt det hållet.
Jag upptäckte dem med andra ord när jag var alldeles för gammal. Vilket på ett sätt känns lite sorgligt. Som att man har missat någonting speciellt. Men samtidigt så behöver man ju faktiskt inte vara barn för att uppskatta katten Findus alla upptåg tillsammans med Pettson. Så vem vet, jag kanske går och köper den nya boken, och därmed får min första Pettson och Findus-bok i min bokhylla.
I söndags dog min älskade pappa, 82 år.han älskade Pettson och Findus. Kom i kontakt med Pettson när yngsta barn barnet var liten. Han är 19 nu. Pappa behöll sin kärlek till gubben och katten i alla år.
SvaraRaderaJag beklagar verkligen din sorg. På lördag skulle min morfar ha fyllt år, men det är över tjugo år sen han gick bort, och den sorgen kommer jag alltid bära med mig. Och precis som din far så hade han kärleken till barndomens nöjen och underhållning med sig genom hela livet. Det du berättar ger mig verkligen ett hopp om livet, hoppet om att vi aldrig någonsin blir för gamla för att njuta av det i sig ganska så enkla, men ack så underbara och varma.
SvaraRadera